LIVET

2020-02-26

Är det bara jag som hatälskar att åka på gynmottagningen? det kan inte bara vara jag, som känner hur jag helst inte vill men ändå känner en form av trygghet. Imorgon ska jag i alla fall till gynmottagningen, för att byta hormonspiral det blir då tredje gången i mitt liv. Hormonspiral byter man vart femte år och jag minns aldrig hur det känns riktigt. Jag vet att det gör ont, men jag minns aldrig känslan.

Givetvis hatar jag att gå till gyn av den anledningen, för att det gör ont. Men jag hatar det även när jag ska in på rutiner, eller andra bokade undersökningar. Det byggs alltid upp en oro innan, jag blir jämt osäker och tänker att någonting ska vara fel. Samtidigt så går jag hellre till gynmottagningen fem gånger om år än besöker hälsocentralen med stressade stafettläkare som tittar på klockan och håller koll på sina femton minuter. Jag går hellre till gynmottagningen, bresar på benen inför en människa som sett tusentals fiffis genom tiderna, än att möta en överbelastad sjuksköterska som tittar på en med tom blick och viftar iväg mina problem med sina dåligt målade naglar.

Jag undviker akutmottagningen som har en förmåga att göra en sjukare än vad man egentligen är. När man sitter i väntrummet och egentligen bara kan räkna med att få åka hem utan hjälp. Jag låter hellre en barnmorska dra ut en spiral och sätta i en ny, ge mig mensvärk och svettningar än att ringa hälsocentralen och tala om att jag haft feber länge, eller halsont, eller öronvärk. Frågan är alltid densamma ändå: jamen har du tagit ipren och alvedon? har du v e r k l i g e n gjort det då? vänta en dag till du Louise, så går det nog över.

Gynmottagningen är inte så, inte ens i närheten. De må vara överbelastade och garanterat trötta, ha dåliga dagar eller hamnat i tjafs med en kollega men jag har aldrig någonsin känt mig osäker, eller att de inte riktigt tror mig när jag förklarar smärta, inte heller har jag fått ett dåligt bemötande i telefonen, även vid frågor som jag i efterhand kan tänkas låta dumma. Av den anledningen är gynmottagningen något jag i slutändan älskar. Det är nästan en förlängd arm av ungdomsmottagningen, men bara nästan.

Försök se min kritik som är en mix av rädsla och dåligt bemötande när det kommer till läkare och annat, det är inte lätt att arbeta på en hälsocentral, tro mig, jag har arbetat som receptionist i en. Jag har fått se hur ett dagsschema kan se ut för både sköterskor, labpersonal och läkare. Det är inte nådigt, och det är absolut inte deras fel att det ser ut så, givetvis skyller vi alla på upplägget. Ett upplägg som måste ändras. Under den sommaren jag arbetade där hade jag turen att få arbeta med personal som var helt fantastiska, och de hjälptes åt, på alla områden. Men att kliva in på en hälsocentral idag som patient, anser jag inte är drägligt alla gånger. Att vara sjuk tar mycket energi, att då få kämpa till sig en undersökning eller inte känna sig betrodd gör inte saker bättre, snarare blir hopplösheten större, värre. Det gör sjuka människor sjukare. Jag menar, vem fan ringer hälsocentralen om det inte behövs? det finns säkert nån, men jag är inte en av dom, och ändå är det lite så man blir bemött ibland.

Gynmottagningen är inte där än, inte min i alla fall. Inte än. Sen finns det givetvis platser och personer som missköter sitt jobb även där. Men jag har haft turen att blivit bemött på ett bra sätt.

Jag ser barnmorskor som superhjältar. De har liksom pondus, vissa är nästan lite barsk, sådär som gör att man vet att de har koll. Inga krusseduller, upp med benen bara, sen sköter dom resten. De tittar och känner och kan ganska direkt tala om problemet om det finns nåt.

Jag kommer säkert grina imorgon, tycka synd om mig själv efteråt och ha ont. Men jag kommer ändå känna mig trygg och säker, för är det några som vet vad dom gör, är den fan människor som undersöker våra underliv. Och jag tackar personen som uppfann hormonspiralen. I 10 år (!!) har jag nu haft det, och imorgon sätter jag in en för fem år till.