LIVET

I’m the queen of nothing I’m the king of the world

Mamma, idag fyller du år.
Du är min bästa vän genom livet, och jag tror det är extra viktigt för dig att förstå det nu. Du glömmer bort hur mycket du betyder, för många. För du snurrar just nu runt i en karusell av panik. Ärligt. Jag sitter i samma karusell och håller din hand. Så hårt att mina knogar blir vita. Så hårt att dina fingrar domnar bort.
Idag fyller du år mamma och det är fan inte lätt alla mornar. Det är inte lätt alla mornar för du har lärt mig att älska gränslöst. För du älskar gränslöst. Ditt hjärta är så stort, och även fast din kritiska blick skjuter som laser genom allt som sägs, genom allt som ska verka verkligt, så älskar du gränslöst. Och det tar musten ur dig. Det är inte rättvist. Har du lärt mig, men det är rätt.

Är inte det svaret på livet så vet inte jag.

Du ser inte vad du gör. Du fattar inte.

Även fast jag är tillräckligt gammal för längesedan att ta hand om mig själv, så är du ändå min mamma. Som jag delar allt med, och det jag inte delar vet du ändå. Och det jag försöker skjuta undan, plockar du fram och metodiskt går igenom med mig. För att jag sen ska kunna släppa jobbiga saker. Ibland frågar jag dig vad du vill och du svarar med att du inte vet, ibland vet du inte men du vill mer. Träningen är ett fint exempel att ta upp: veckorna vi tränar fyra gånger, är du inte nöjd. Du vill mer. Veckorna vi inte tränar alls, vill du helst glömma. Jag älskar det med dig, att du vill mer. Dock ser du inte allt du åstadkommer längst vägen.

Idag fyller du år mamma, och det är fan inte lätt nu. När hjärtat sitter utanpå och allt vad det innebär. Eller hjärtat har nog alltid varit där, nu är det bara så att alla ser på. Som om vi vore nån form av cirkus, strålkastarna riktas mot oss. Ofrivilligt. Stödet som ska finnas i sådana här situationer vet vi efter månader av slit, inte finns. Det som finns är eldsjälar, familj och vänner. Sen finns du. Du finns och jag håller i din hand hårdare än någonsin. Egentligen är din enda uppgift att vakna på morgonen, kliva upp, och ta dig igenom dagen. Men du gör så jävla mycket mer än så. Du bara funkar. Trots panik, trots människor som inte är ute efter varken verklighet eller sanning.

Du fattar inte, du ser inte vad du gör.

Allting har förändrats för oss. För hela familjen. Men jag vet att vi sitter här, tillsammans. Och håller varandra i händerna. Verkligheten gör så jävla ont ibland alltså, den gör så ont. Och du har lärt mig att älska gränslöst, oavsett hur smutsig världen är. Oavsett hur jävla trött man blir på att se glittrande nyfikenhet i människors ögon. Oavsett hur många dumma, banala, idiotiska frågor man får. Vi har inte valt att åka karusellen, vi har inte valt det. Inte du heller, men du var den som klev på först. Alla andra tryckte på play, nu sitter vi här. Jag är så glad att jag får sitta bredvid dig mamma, jag är så glad att få se i dina ögon, jävligt trötta, men jag ser att du har bestämt dig. När karusellen har stannat, då vet jag att du samlat tillräckligt med styrka att slå ute varje ond kraft som försöker tränga sig in i våra liv. För du älskar gränslöst.

Jag älskar att du fortfarande kallar alla bilister för idioter.
Jag älskar att du fortfarande drar sjuka skämt och retar gallfebern ur människor.
Jag älskar att du fortfarande ringer varje gång jag fikar. Jämt, slår aldrig fel.
Jag älskar att ni köpte ett sjukt stort hus. Som nu är fyllt.
Jag älskar att du hatar att åka på saker tills du är framme och ändå tycker det är kul.
Jag älskar att komma hem till er. Att du ligger i soffan och vräker dig, snälla fortsätt med det. Vräk dig mer.
Jag älskar att du inte håller tyst när du ser hur nåt gått fel till.

När jag var liten, körde du på en fågel, den tog vi hem till farfar, för jag tjatade om att rädda den, det var bara så. Vi måste rädda den. Du sa att farfar lärde den flyga igen. För inte så längesedan, kom det fram att det inte alls var så. Den fågeln dog. Kom som en chock för mig i vuxen ålder, och vet du varför? du säger alltid som det är. Trodde jag.

Men nu vet jag ju, att om du kunde, skulle du skydda mig med bomull och sockervadd. Men det går ju inte. För verkligheten är allt annat än bomull och sockervadd. Det är murar, krig och gift. Det är påkörda fåglar, kalla nätter och lögner. Och någonstans bland allt jävla skit, så har vi så jävla roligt ibland att jag glömmer bort allt. Jag glömmer bort den döda fågeln. Jag minns den som levande. Och framförallt minns jag din gärning, du stannade och plockade upp den.

För du älskar gränslöst.

Jag har släpat hem katter, kaniner, lamm och vänner från överallt. Jag har fått göra hundratusen misstag, du har alltid, alltid stått där och älskat gränslöst. Med glimten i ögat och en mun som rör sig i ”vad var det jag sa?”. Tack för det mamma. Tack för att du lärt mig. Tack för att du är så jävla stark.
Jag har dock en fråga: när vi flyttade från Storån hade jag en svart kanin som ni skulle hämta, den kaninen har rymt sa ni, var det verkligen så? att den rymde och bodde i skogen? 😉

Grattis på födelsedagen mamma ♡

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *