Mark Knopfler

Jag är uppväxt med bra musik. Pappa och mamma har lärt mig bra musik, vad det innebär. Min moster har också haft en påverkan. Det är som det är. När klockan är 02:00 och jag sitter bakom ratten, ser 70-skyltar men kör 50, gatulysen som inte riktigt fungerar. Jag är inte ens trött längre. Pappas lista sätter igång. 3:12 in i låten och jag vill inte att den ska ta slut. Det är ju Knopfler, han kan väl inte sluta spela nu? låten går in i vad som låter som ett avslut för många, jag saktar ner. Hur kan jag ha hört låten hundratusen gånger och inte insett? Gitarren, gitarren när 3:22 går över till fioler. Det närmar sig fyra minuter och trummorna sätter igång. Den får inte ta slut. Jag vill inte. 3:57 är han tillbaka igen, jag gasar upp. Vill aldrig att han slutar spela. Det är som det är. Klockan närmar sig halv tre. Jag lyssnar på Knopfler igen. Kan inte riktigt förstå. Hur han med musiken får mig att rysa mer, inifrån rysa. Rysa från hjärtat.

”And it’s cold on the tollgate
With the wagons creeping through
Cold on the tollgate
God knows what I could do with you
And it’s what it is
It’s what it is now”

Jag åker, tänker på hur kvällen blev. Viltkväll med fyra rätter. Tjäder, ren, röding, hjortronsylt, choklad. Hör trummorna igen, vet att det kommer mer. Han kommer spela mer. Åtta fantastiska personer på Avholmsberget. Vi satt där. Någon beställer in en till öl. Syrran måste dra, hon ska skjutsa folk till Sveg, vi tycker hon ska stanna, allra helst pappa vill det. Han höjer rösten, hejar på någon vid ett annat bord, en gammal vän, barndomsvän. Jag smakar på älgkorven. Jag ska få köra bil sen. Gin och tonic. Dämpad belysning. Kocken kommer ut och applåderna ökar. Fyfan vilken bra jävla kväll.

Jag borde köra hem, lägga mig. Men Stevie Nicks stämma sätter igång, snart hemma men vill inte parkera. Blinkar vänster. Fleetwood tar mig, mitt fokus. Ännu en gång som gitarren får mig att vilja födas på nytt, helst så jag inte missar 60, 70, 80-talet. 3:25 och jag vill inte att Nicks slutar sjunga. Hon var min idol när jag växte upp. Blinkar höger. Inte en själ ute. Jag borde åka hem. Jag borde verkligen sova nu. Har skjutsat hem pappa, glad och något rund under fötterna. Han tog min hand och tackade för kvällen. Försökte flika in att betala för bensin. Jag ler, bensin? så många gånger han skjutsat mig. Till byn, till Hudiksvall, till Stockholm. Jag vill inte ha en krona. Han fattar inte. Men jag ser att ena foten håller takten till musiken från hans ungdom. Pappa har sett så många band att jag är avundsjuk. Jag har missat nåt.

”Rulers make bad lovers
You better put your kingdom up for sale
Up for sale
Well did she make you cry
Make you break down
Shatter your illusions of love
And is it over now, do you know how
Pickup the pieces and go home.”

Jag menar, när hon går ut där på scenen, Stevie. Jag har missat nåt. Hennes långa lockiga hår. Hatten. Jag har missat nåt. Klänningen. Blicken. Helt borta. Grejen på lillfingret han med gitarren har. Jag vill inte parkera bilen. Jag kan inte parkera den. Måste höra det sista. Stämningen.

Att sitta själv i bilen med bra musik klockan 02:20 med Stevie Nicks och Mark Knopfler vill ju ingen missa. Att äta bra mat med familj och vänner, vill ingen missa. Att höja volymen och se hur händer i baksätet härmar solot i Free bird, vill ingen missa. Fyfan vilken bra kväll alltså. Regnet smattrar på bilrutorna, inget grabbarna märker, full av kärlek och alkohol. Men jag märker. Pappa ska berätta nån historia om en konsert för längesedan, vi sänker, lyssnar. Höjer igen. Pappa har sett många band, lyssnat på mycket musik. Och jag är avundsjuk. Jag sitter och kör hybridbilen och är lite avundsjuk. Att han sett solon live, som jag bara kan drömma om.

Idag? idag mår jag bra. Pappa ringde, undrade om han var skyldig något. Jag ler igen. Svarar nej, pappa. Du är fan inte skyldig mig någonting. Jag säger det inte men tänker: jag är fan skyldig dig mer än vad du någonsin kan förstå.

Tack Tomas, Andreas, Jessika, Gustaf, Pappa, Stina och Christian för igår. Nu ska jag ta en lång dusch och lyssna på Mark Knopfler. Patti Smith. Fleetwood.