G R E K L A N D

Nu är vi hemma igen. Jag, min mamma och syrran. Elva dagar i Grekland. närmare bestämt på den romantiska lilla ön Agistri. Det var första gången bara vi tre åkte tillsammans, också första gången vi besökte Grekland. Vi hade ingen aning om vad som fanns att förväntas, förutom det vi hade läst då såklart. Men det man läser stämmer ju inte alltid överens med verkligheten. Detta var då mer än förväntat för oss. Anledningen till att vi valde Agistri, var i första hand att få befinna oss på en liten plats, med mindre turism och lugn. Lugnet, bristen på turism och den lilla platsen kom vi till. Hotellet vi bodde på heter Aktaion beach hotel och ägs av en familj. Hotellet har ägts av samma familj i 60 år och jag lovar er, det märks. Familjekänslan på hotellet är obeskrivlig. När vi anlände till hamnen i lilla byn Skala så ringde jag hotellet medan mamma klappade hamnkatten. De hämtade oss på en gång, hjälpte oss in med all packning och lät oss bli hemmastadda. Det gick fort att varva ner, och det gick ännu fortare att inse hur rätt det här var för oss. Det finns mycket att upptäcka på denna lilla ö. Små fina ställen. Vi valde att cykla en dag, nio kilometer utan något egentligt mål. Vi mötte andra människor på cykel, moped, små bilar och till fots. Hittade en vacker strand där små tält med campare befann sig.

Stränderna är obeskrivligt vackra, havet likaså. Vi hade solstolar alldeles nedanför hotellets restaurang, detta gjorde det möjligt att äta frukost och sedan gå rakt ner till havet. Tre steg. Sen låg vi där. I solen.

Hundar och katter sprang lösa på ön. Vi upptäckte snabbt att invånarna tar väl hand om djuren. På hotellet ställde de ut mat till djuren, vi fick klappa och ge dem mat, hundarna lekte vid stranden, katterna visste precis vad de ville ha från middagen och inte: ingen katt åt bröd som vi gav. Men bacon, kyckling, pizza och annan delikatess åt de gärna upp. Med andra ord: ingen katt såg ut att vara i hungersnöd. Inte hund heller för den delen.

Jag skulle vilja skriva att jag åt mycket lokal fisk, drack fint vin och blev sådär mysig varje kväll som är typiskt för en resa. Här behövdes det inte riktigt för att bli avslappnad och fnittrig. Vi var det ändå. Vi sov otroliga mängder, shoppade otroliga mängder, åt otroliga mängder. Mycket frukt, glass, yoghurt, chips, konstiga som välkända saker. Alltså oliverna, feta osten, tomaterna, apelsinerna, päronen: jag komma sakna er. Honungen och givetvis gyros, tzatzikin och mycket, mycket annat.

Ön låg 55 minuter bort från Aten, vilket gjorde det otroligt lätt för oss att ta oss in på fastlandet. Pulsen fanns där, sunkiga tunnelbanor med bittra biljettutdelare, stränga vakter och givetvis shoppingen! Ermou street: tack för gatumusiken, dansarna, glassen och fantastiskt fina smågator. Nackdel på detta ställe är den höga musiken i varje café och varje affär. Jag skulle aldrig orka arbeta under dom omständigheterna. A L D R I G. Vi fick i princip ropa åt varandra snarare än prata i vissa affärer.

Vi har sprungit mot huliganer som gått på Atens gator med baseballträn, maskeringar och riktigt arga miner, vi sprang så shoppingpåsarna gick sönder. Den kvällen var nästan alla ingångar till hamnen stängda, och den sista båten till Agistri var påväg att åka. Tio minuter hade vi på oss. Jag var i panik. Tro det eller ej: min mamma var lugn. Så pass lugn att hon ropar till mig och Nicolina: Spring ni flickor, jag kommer ja! Under tiden är det säkert 300 personer som skriker utanför hamnens grindar, drar med baseballträn på gallren, vevar med stora flaggor och militären står vakt, avspärrade gator och mörker. Mamma, hur cool som helst. Jag ock Nicolina har panik för vi vet inte vad som händer. Är det protester? ska de bränna upp hela jävla stället? panik. Men inte mamma. Givetvis väntade vi in vår tydligen lite smått förvirrade mamma, innan vi fortsatte springa.

Vi har gjort så mycket, så mycket utan mål så ni kan inte ana. Ingenting planerat har lett till så många fina stunder. Så många skratt och en trött hjärna. Men nu är vi hemma igen. Vi sa till personalen på hotellet att vi kommer tillbaka. För det gör vi. Agistri har tagit en del av våra hjärtan, och vi kommer åka dit för att lämna flera.

Tack mamma, tack Nicolina. Fan vad bra vi har haft det.