M i n i s e m e s t e r

Alltså efter en hektisk vecka, fylld med arbete och knapert med träning så började lördagen med en resa mot Gävle med Gustaf. En resa som jag aldrig trodde skulle få ett sådant fint avslut, en resa som laddade våra batterier, fyllde själarna med värme och lugn. På lördagen checkade vi in på Clarion Hotel, mitt i Gävle. Vi kikade på rummet vi fick, blev nöjd och gick ut för att äta. Maten var fantastiskt god, Gustaf och jag fick steka maten själva på en stenplatta. Efter maten som bestod av hjort och ren, tog vi en liten promenad, jag blev lite nostalgisk när vi gick längst gatorna, har ju faktiskt tillbringat tid i staden när jag gick på högskolan där. Vi köpte lite saltlakrits i en godisbutik och gick sedan mot hotellet igen. Tog en drink i loungen och pratade en stund. Vi på oss relativt tidigt och lyssnade på regnet blandat med nattlivet utanför. Igår vaknade vi tidigt, tog lång tid på oss vid frukosten, planerade l7re vad vi skulle göra under dagen och kom fram till att jag faktiskt ville shoppa lite, så vi checkade ut och dr8g mot valbo, nog blev det shopping allt! Bilder på vad kommer i ett senare inlägg.

Det regnade och åskade. Men det VÄRSTA var att kliva ut ur bilen utanför Furuvik, hungrig och trött, sen upptäcka att min plånbok var borta. Jag blev så jävla arg och jag svor som en tonåring, det var bara att vända. Jag sa högt ut i ingenting: vafaaaan, kan man inte få ha lite jävla tur någon jävla gång?!

Och vet ni? Efter det fick jag bara tur, jag hittade plånboken, vi bestämde oss för att äta på en av Gävles bästa pizzerior. När vi satt där funderade vi på om vi skulle strunta i konserten, Winnerbäcks konsert. Jag sa tillslut att vi borde åka till Furuvik, kika lite. Sagt och gjort, vi drar dit. Och där, längst vägen vid apor och ormar, möter vi honom. Jag ser inte vem det är men Gustaf gör klart för mig längst vägen att det var Winnerbäck. Utan en enda tanke, som jag nu kan minnas, vänder jag på klacken, går efter honom och när jag ser honom där, så kan jag endast fråga om en kram. En kram får jag. Sen minns jag inte mycket mer. Jag frågar dock: Hur känns det nu när det slutat regna?

HUR FAN KAN JAG FRÅGA HUR DET KÄNNS?! Klart han svarar att det känns bra. Skämdes och skakade som ett jävla asplöv. Men Gustaf räddade situationen genom att önska honom lycka till.

När vi går därifrån har jag ingen kraft kvar. Varken i ben eller annan kroppsdel. Jag gråter och skrattar och är så jävla lycklig. Vi står sen längst fram under konserten och bara njuter av varandras sällskap, vi njuter av musiken och av att det slutat regna. Min helg har varit fylld med allt jag kunnat önska mig. Allt.