2020-06-06

Idag regnar det, rejält. igår var det däremot löjligt bra väder. Jag startade dagen med att träffa pappa, sen sprang jag fem kilometer med Andreas och Karros hud Pixi i hettan. Vitamin well hade en tävling via deras hemsida! där kan man välja vilken distans som passar, sen är det bara att sätta igång att springa. Jag sprang på cirka 33 minuter, vilket är bra med tanke på att värmen tog kol på mig. Vitamin well skänker 50 kronor till radiohjälpen (om jag inte missminner mig) för varje person som springer. Idag ska vi inte göra så mycket. Igår fixade vi ute med jordgubbslandet, tog ut många blommor på altanen, tittade på morötterna som jag planterat, dom är superduper gulliga, inte ens säkert att det blir morötter, men kanske! sen plockade jag rabarber och gjorde både paj och kräm.

Jag plockade blommor igår också, har glömt hur skönt det faktiskt är, att bara gå runt och plocka, rensa tankarna.

Idag är det nationaldagen, inget jag egentligen bryr mig om. Jag tror aldrig min familj har firat den eller ens reagerat över den. Varför vet jag inte. Vi är inte av det slaget helt enkelt. Idag tänker jag mest på att viruset som förföljt oss så länge nu, närmar sig med stormsteg. Eller snarare, är här, rejält här. Inte runt hörnet längre inte där nere längre, utan fler fall, många fall, har konstaterats i kommunen. Det skrämmer mig, samtidigt som jag försöker att inte bli skrämd. Jag visste ju att det skulle bli så, allt talar ju för det, men nu när det sker, är det svårt att spela kall. Jag vill inte att dom jag älskar ska bli sjuk. Jag och Gustaf har undvikit fester, middagar och annat. Det har hänt att vi har varit iväg till kalas, utomhus och med försiktighet. Idag skulle vi fira min kusin Martin som fyllt 19, men jag sms:ade och tackade nej. Jag och Gustaf pratar ofta om vart vi ska dra gränsen, när ska vi tänka oss för och när kan vi leva ”normalt”? just nu gör vi så lite som möjligt, undviker så mycket som möjligt. Samtidigt som det är tråkigt, så går det bra, vi trivs med att vara hemma, fixa och mysa. Men ibland får jag en känsla av att det aldrig kommer ta slut. Det kommer bli en långvarig process och redan nu har människor tröttnat på att sitta inne. Studenten är här och ungdomar är nog det svåraste att kontrollera, och äldre som inte bryr sig om att dö.

Jag bryr mig, jag bryr mig otroligt mycket. Min pappa är i riskgrupp, min pojkvän är i riskgrupp, min kusin är i riskgrupp, min mormor, farmor, farfar är i riskgrupp. Jag bryr mig, samtidigt vill jag inte gömma mig under täcket och gråta av rädsla. Vissa dagar intalar jag mig själv att majoriteten får en vanlig förkylning och feber, andra dagar tänker jag på dom jag älskar och blir rädd. Jävla skit. Jag är inte ens ledsen över alla konserter som ställs in, alla hotellnätter vi inte kan åka på, alla kalas, studenttåget, grillfester, kvällar med huset fullt av halvfulla vinvänner. Jag är inte ledsen över det, däremot blir jag ledsen över att så många är sköra, så många som kanske inte tar sig igenom den långa processen och klarar sig. Jag tänker på alla äldreboenden där personal får kämpa, där äldre dör, inte får rätt hjälp. Jag är rädd att Sverige gör helt fel, att Norge gör rätt. Ibland tänker jag att Sverige gör rätt och alla andra fel.

Jag har dock tur, för dom jag umgås med, reser inte, är inte ute och festar, jag har ett arbete som begränsar min exponering av andra människor. Jag har tur, mitt i all skit som händer. Mitt i demonstrationer, mitt i en ostadig politik där ekonomi och människoliv ställs mot varandra, mitt i virus.

Snälla, stanna hemma. Någons snuva är någon annans död.